- ”Taktila skyltar var det här ja!”
Lena hade väl aldrig hört något så konstigt utrop på marknaden någonsin. Hon hade gått förbi varendaste dag i 30 år och aldrig hade hon hört någon ropa det förut. Det kunde vara många olika saker som såldes på torget. Många olika kulinariska smaker och livstillbehör som ingen människa visste att de behövde. Magväskor och solfjädrar. Kaffe och kantareller. Men nej, aldrig förut taktila skyltar. Det fanns inte i hennes idévärld.
Så var det i alla fall. Någon stod och gormade om taktila skyltar där på hennes torg. Torget hon gick på dagligen. Hon kunde inte undvika att tänka att det var något stötande. Varför visste hon inte riktigt. Hon kände sig för med sin stav och rörde sig mot det håll därifrån ljudet kom.
- ”Ja, taktila skyltar till salu här! Kom och köp, kom och köp nu gott folk!” hördes den djupa mansrösten gorma så att det ekade mellan Folkets hus och McDonalds.
Tillslut nådde hon fram till rätt stånd på torget. Detta visste hon eftersom rösten som gormade om taktila skyltar nu var extremt nära. Om hon koncentrerade sig kunde hon känna mannens andedräkt, inbillade hon sig. Hon var bra på sådant.
Mannen skulle precis andas in för att skrika ut sin melodi om taktila skyltar när Lena avbröt. Hon hostade lite lätt i handen. Mannen tystnade och hon inbillar sig att han tittade rakt på henne. Därför log hon. Hon ville ju inget illa. Hon var bara nyfiken och frågvis, något som hennes mamma alltid poängterat för henne.
- ”Taktila skyltar säger du” konstaterade hon
- ”Taktila skyltar ja. Alldeles riktigt” svarade han.
Hon visste inte varför men hon hade nog väntat sig ett annat svar. Vad det svaret kunde tänkas vara visste hon inte. Kanske visste hon inte själv varför hon befann sig där hon nu stod. Kanske visste hon inte varför just taktila skyltar petat på hennes uppmärksamhet.
Där ljög hon för sig själv. Självklart var det förstås för att hon själv inte var seende som just taktila skyltar var något hon noterade. Om någon sagt att man skulle få spela dart för att vinna en flaska vin, då hade hon bara gått vidare.
Taktila skyltar i alla fall. De båda individerna stod mitt emot varandra och det tycktes som att ingen ville ta till orda riktigt. Tillslut svarade mannen med den grova rösten, han som gormade om taktila skyltar: ”Vill damen kanske ha en kaffe? Det går bra att komma runt här. Ditt höger”